Klockan var sen på eftermiddag. Jag gick runt i min lägenhet där jag hade staplat alla mina ägodelar längs med väggen på ena sidan av vardagsrummet. Jag väntade på Åsas pappa och bror som snart borde vara framme. De var på väg från Flen till Emmeloord i Nederländerna där jag bodde. Bilen följdes av ett tomt flyttskåp som skulle lastas med allt som jag inte hade såld eller inte ville lämna kvar.

Dagarna innan hade jag sagt hejdå till mina föräldrar och syskon. Pappa hade försökt att hålla ett tal. Något som har var duktigt på och verkligen gillade att göra. Denna gång var det lite för personligt och de blev bara en massa tårar och en kram.

Telefonen surrade av vänner och bekantar som skickade sms med texter som: Jag kommer att sakna dig, ha en bra resa och när ses vi igen?

Blandade känslor dyker upp när man har bestämt att lämna allt, för att aldrig mer återvända. Att inte ingå i det sociala umgänget längre som man är van vid. Att inte veta vilken roll man får i livet och vem man kan lite på i framtiden.

Efter att vi hade fyllt flytskåpet och lämnat tillbaka lagenhetsnyckeln till fastighetsägare var det dags för mitt livsäventyr. Jag var på väg att flytta till Sverige och bli sambo med den som jag hade förälskat mig i. Vi hade bara spenderat en semester ihop när jag tog mitt livsbeslut. Jag bestämde mig där och då. Henne skulle jag bli gammal med.

Än idag kan jag använda det som ett exempel. Ett beslut taget så medvetet lämnar inget tvivel. Livet tar en ny vändning när du helhjärtat tar ett beslut.

Och en ny vändning blev det. Lägenheten som jag bodde i under vår semester var helt plötsligt mitt nya hem. Jag hade grannar som jag aldrig hade träffat förut. Jag fick lära mig ett nytt språk. Skaffa mig nya rutiner och vanor. Hitta ett nytt jobb etc.

För att lära mig svenska fick jag gå på SFI. Där gick jag i en klass med en del andra människor som precis som jag nyligen hade kommit till Sverige. Riktig kontakt med de fick jag aldrig. Det blev ett kort ´hej hej´ och sedan var det samtalet klart. Vi hade ju inte något gemensamt språk.

Redan där blev det ibland lite ensamt. Känslan av att vara en minoritet, en invandare, hade aldrig slagit mig förut. Klart att ingen sa det direkt till mig, men det betyder inte att jag inte kände av det. Jag var inte svensk. Och då menar jag inte bara bokstavligen inte svensk. Jag var osvensk! Jag pratade med de som jag inte kände och hejade på allt och alla. Det var ju inte alla direkt vana vid här i byn.

Jag märkte att de som vi umgicks med, Åsas vänner, gärna pratade engelska. I alla fall de första 2 minuterna, för att sedan övergå till svenska. Det var de stunderna jag insåg att jag ibland kände mig utanför. Jag hängde inte med i varken ordvitsar eller roliga historier. Jag hängde inte med över huvud tagit. Och de historier som jag kunde berätta själv, fungerade inte så bra på engelska. Jag upptäckte att det inte var så självklart att vara med i ett socialt sammanhang. Det fanns tydligen en stor skillnad mellan att vara där och att vara med.

Första dagen i Sverige avslutade Åsa och jag med ett bad tillsammans och jag passade på att fria ordentlig nu. Sjunde juli 2000 bestämde vi som bröllopsdatum. Under tiden var vi tvungna att fylla in en massa papper och jag fick visa upp mig flera gånger på migrationsverket för att förklara att vi verkligen var ihop. Det var också en ny erfarenhet. Att behöva förklara sig själv… Att ifrågasättas… Att inte riktigt höra hemma där man bor. Jag var inte van att behöva förklara mig för myndigheterna. Nu fick jag snällt visa upp mig för att få en stämpel i dokumentet som berättade att jag fick stanna 6 månader till.

Det blev ett härligt bröllop. Jag var tyvärr tvungen att lyssna på prästen 2 gånger innan jag sa allting rätt.  Och det gjorde inget. Det gick vägen i alla fall. Helt plötsligt var jag gift med någon från ett land som jag aldrig ens hade funderat på tidigare i mitt liv. Nu väntade vår bröllopsfest.

Många hade ansträngt sig för att göra lokalen fest fin. Middagen var jättegod och jag kände mig som dagens hjälte. Jag gjorde det! Jag klarade det! Inte hade jag precis gift mig med den som jag verkligen älskade över allt annat. Jag hade gift mig in i en familj som hade tagit emot mig med öppna armar från dag ett. Jag höll ett tal under middagen och uttryckte min tacksamhet för alla som hade ställt upp för oss. Svärfar och svåger som hade hämtat mig med bil och släpp. Svärmor som hade sagt att jag var en bra man för Åsa precis innan jag var tvungen att åka hem efter första besöket. Och lilla svägerska som hade presenterat mig för Åsa.

Det var fortfarande lite overkligt. Jag var gift med en fantastisk kvinna. Trots det kunde jag ibland få en känsla av lätt panik. Till exempel när jag körde bil själv. Mitt dåliga lokalsinne kunde lätt framkalla en känsla av att vara vilsen. Här kör jag mitt i ingenstans. Och så kunde jag också känna mig känslomässigt. Mitt ut i ingenstans. Mina gamla vänner och jag hade knappt  kontakt längre. Nya vänner hade jag inte heller. Kontakten med min egen familj sträckte sig till ett samtal i veckan på ungefär 10 minuter och några dagar per år hos mina föräldrar. Jag kunde känna att de saknade kontakten med mig, även om de aldrig har försökt att övertala mig att stanna ´hemma´. Jag skulle gärna ha suddat bort deras känslor av att inte kunna delta i mitt liv på samma sätt. Att inte kunna umgås med sina barnbarn eller kunna ha ett riktigt samtal med Åsa. Det gjorde ont. Och mina föräldrar var mästare på att dölja det bakom ett leende. För mig resulterade det bara i större skuldkänslor.

Det är svårt att slitas sönder mellan skuldkänslor och kärlek. Att ha ett ben i varje land och inte kunna vara hel i den man är, gör att man kommer längre och längre ifrån den man är och vill vara. Jag klev in i en roll som jag inte riktigt kände igen. Efter mina föräldrar hade gått bort gällde det att släppa skuldkänslorna och acceptera nya nuläget. Och hur gör man det? Året var 2011.

Åren har gott. Snart 19 år sedan jag flyttade hit! Jag är fortfarande förälskat i mitt Sverige äventyr som har gjort mig till den jag är idag. Jag älskar Åsa fortfarande över allt annat. Precis som våra 3 barn. Jag har träffat fantastiska människor på min livsresa i Sverige. Framförallt genom mitt arbete som coach. Och den som jag är mest glad för, den som jag aldrig hade fått träffa på det sättet som jag känner honom nu, är mig själv.

Det har inte bara varit en solskenshistoria. Mina framgångar har jag fått kämpa hårt och betala dyrt för. Jag har blivit konfronterad med mina mörka sidor, mina brister, mina svagheter. Jag har tvivlat på alla andra människor. Jag har tvivlat på mig själv…

Idag kan jag säga att flytten till Sverige var det bästa som jag har gjort. För helt plötsligt kom insikten. De tuffa delarna lärde mig det jag behövde lära mig. Även om de ibland kom som en käftsmäll. Jag är fri att skapa mig själv efter min egen förebild. Precis som du är det. För att göra det måste du vara beredd att när som helst lämna den du var idag, för att bli den du behöver vara imorgon.

Så jag lämnade den jag var och började bygga på nytt. Jag började bygga på mina relationer, mitt företag och mig själv! Där jag såg hinder då, ser jag möjligheter idag. Varje dag är ett äventyr som bjuder på nya utmaningar. Saker att lära, saker att glömma.

Det här är min resa. Den är långt ifrån slut och jag tror inte att den kommer att ta slut någon gång. För mina fotavtryck kommer att påverka världen. Mina värderingar fortlever genom alla som jag kommer i kontakt med. Genom all energi jag lägger på att skapa betydelse för dig och alla andra som jag möter.

Vi kan så mycket mer än vad vi tror. Låt inte dina möjligheter rinna ut i sanden på grund av ditt tvivel. På grund av vad andra förväntar sig av dig eller tycker och tänker om dig. Så tar nu ett ordentligt beslut. Bestäm dig för att vara den du måste vara. Var den som du är menad att vara och bygg ditt eget äventyr, för det är det som är det ända som du är menad att göra!

 

BAM! Betydelse, Ansvar, Mod…

Allt gott!

Jon